Det regnar i Malmö och fastän jag hatar dessa fraser kör jag:

 

Det regnar i Malmö och hela staden låter dessa droppar falla till marken som det fysiska sår orättvisorna lämnar oss med.

 

Lämnar oss med, det är fel ordval, orättvisorna lämnar aldrig oss. De skadar oss, vissa djupt, allvarligt, komatiskt, andra lätt, tunna rispor, ett grepp om hårmanen. Jag tänker på rasismen, antifeminismen, fascismen, manschauvinismen, idiotismen. 

 

Jag har varit så himla rädd två gånger det senaste dygnet och det är nästan absurt varför: jag har gått själv på ödsliga platser efter mörkrets infall. Jag skäms nästan för att skriva det, för JAG ÄR SÅ JÄVLA STARK OCH FAN TA DEN MAN SOM VÅGAR GÖRA MIG NÅGOT, men med andan i halsen och syndaflodens regn innanför skorna (det stod en decimeter i pildammsparken) länger jag på stegen och med nycklarna i handen är jag fullkomligt redo. 

 

När jag var tolv år gammal stod jag och väntade på en buss som skulle ta mig hem. Klockan var sent och det hade blivit mörkt för längesedan, jag hade varit hos en kamrat efter skolan och ätit pannkakor. På busshållplatsen kom det fram en man till mig, kort och tjock, inget hår men en ojämn skäggstubb och en bandyklubba i ett fodral på ryggen. Han frågade vart jag skulle - vem jag var - var jag kom ifrån - om jag var själv - vad det stod på min tröja, öppna upp jackan?

 

Tolvåriga Maiken har ännu inte fått höra om våldtäkter eller feministiskt självförsvar, men förmaningar från släktingar ringer i öronen, "följ aldrig med någon okänd man", "akta dig för fyllegubbar", "prata inte med män du inte känner". 

 

------------

 

Jag avslutar med en, i denna kontext, klyscha: de sista stroferna av Edith Södergrans dikt "Violetta skymningar".