Kom in på en äldre mans facebook genom många klick, han skriver ganska roligt.

 

"Den 8 juli skrev jag detta:

Jag är alltså ensam på en ö. Visst har jag snälla grannar runt mig, men jag är ändå ensam. Det finns ingen jag kan prata med om hur det känns att vara 60 år nästan och vara ensam på en ö. Ibland får jag lust att ställa mig på yttertrappan och ropa: ”Landsmän här står en ensam man och fryser”. Men om jag ropade ut min ensamhet på det viset skulle nog min grannar tro att det slagit runt i huvudet på mig. Då skulle jag nog bli ännu mer ensam. Kanske skulle någon tycka synd om mig och prata vänligt och lugnt till mig. Som det var något fel på mig. Då skulle jag börja undvika folk och känna mig ännu mer ensam. Men jag skulle vilja berätta om hur det känns när man snart är 60 år. Att det är konstigt och inte alls som man trodde när man var ung. Då trodde jag att jag skulle bli äldre och förståndigare. Inte vara lika styrd av känslor och hormoner som tidigare. Fast jag har inte märkt någon större skillnad. Ibland önskar jag skulle bli mer lugn och förståndig. Men än har det inte hänt. Jag är mig rätt lik. Fast jag måste gå upp och pissa varje natt och fått en tilltagande hårväxt i öronen och näsan. Annars är jag mig rätt lik. Ena stunden glad som en lärka. Fylld av lust och glädje. I nästa stund vemodig som två Ior som tappat sina svansar. Men sådan har jag ju alltid varit.

Där jag var 15 år hade jag en lärare i engelska som jag var kär i. Jag var ju en rätt jobbig tonåring som kom försent till lektionerna och pratade för mycket. Så ofta fick jag stanna kvar efter lektionen och bli tillrättavisad. Då talade min söta fröken strängt till mig och sa åt mig att bli en bättre människa. Men det kunde jag ju inte för då hade jag aldrig får prata ensam med henne. Och det hade ju varit tråkigt, så jag pladdrade på som vanligt och dök upp när lektionen hade börjat. Nu måste föremålet för min beundran vara närmare 80 år om hon lever. Undra om hon minns mig. Jag minns henne i sommarklänning en junidag 1969."

Redigerat: Det fanns fler guldkorn.

 

"Den 5 juli skrev jag ner denna fundering:

Nu är det alltså den 5 juli. Inte lika som juni men helt ok. Göken har tystnat. Förr sa man att göken blev tyst när han såg den första höhässjan. Men sådana finns ju knappast längre. Så nu vet han väl varken ut eller in. Men han funderar nog på vad det är för jättegök som lägger stora vita ägg på fälten nuförtiden. Undra varför man säger göka förresten? Vad har den stackarn med det att göra. Det är överhuvudtaget en konstig fågel. Sitter och lurar bakom några löv. Sedan dyker hon fram och lägger ägg i någon annan fågelstackares bo, när vederbörande vänder ryggen till. Lurigt och listigt. Men varför man säger göka är ändå konstigt. Det är mycket man inte förstår. Jag läste en gång en dikt som jag tycker beskriver det bra. Den handlade om hur det är när man står vid stranden och det plötsligt börjar slå stora vågor mot den. Man förstår att det bortom horisonten har passerat ett fartyg och att det är svallen från det som nått stranden. Men man kan aldrig vara riktigt säker på att det är orsaken. Att det finns någon mystisk anledning till det som händer, bortom det vi ser och är säkra på. Men varför det heter göka är ändå konstigt. Vad har det med att lägga ägg i andras bo att göra?"