Jag läste ut Steglitsan idag, hundra år senare än planerat. Någonting kom i vägen - typ det sena Augustivädret - men nu är jag klar och lämnad tom. Tänkte på vad Juana sade om boken, "om en kvinna bara ger ut en bok vart tionde år är det något man måste läsa - det är något extraordinärt", hon sa det på sin klingande guatemalianska brytning, så vackert och så sant. Boken är knappast bekväm. I långa stycken slingrade jag mig för att plocka upp den eftersom Donna Tartt på sitt vis drar ner läsaren i drogproblem och en likgiltighet gentemot livet som är svår att gestalta. Boken läggs åt sidan och skapar tankar och funderingar kring hjärtats godhet, faktiskt, och jag googlar efter rosa Prada-kappor likt den som huvudkaraktärens fästmö Kitsey bär, fastnar vid detaljerna som Donna Tartt är så otroligt bra på. Jag älskar givetvis asfalten hela boken vilar på, konstens äkthet, besvärjelsen av Steglitsan av Fabritius. Precis som boken - ovärderlig. 

 

---

 

Hmm, är ju på ett odefinerbart plan fortfarande ytterst förälskad i Isabelle Huppert, typ som jag var i Vinterdrottningen (?) i Narnia, gestaltad av Tilda Swinton. Men Huppert! Gud, det är så underligt med skådespelerskors offentlighet, deras privata.. obefintlighet, alltså, det känns obehagligt att sitta här, i en lägenhet i Malmö och prata om någon på ett privat plan (genom t.ex. fullständigt namn), diskutera fräknar och käkben och utstrålning på någon man aldrig någonsin, någonsin har träffat eller kommer träffa. Det känns perverst?

 

Men - Isabelle Huppert är en kvinna som i min värld bär Chanel no 19 (dominant bland Chanel-parfymerna, hård aura, mjukt förvillande) och på allvar lever efter "tala är silver, tiga är guld", min nya favorit. 

 

Och eftersom detta omkastade talesätt nu är min senaste favorit, låter jag mig hållas här.