Tre manliga föreläsare och dess maktutövande (BONUS: Dick Harrison klantar sig i ny bok)

Kategori: Normala prylar

Jag läser litteraturvetenskap och har haft åtta föreläsare hittills på kursen. Tre av dessa har varit kvinnor. Det är liksom så många för lite. I kurserna som kvinnor styrt och ställt har genus varit ett aktivt ämne, trots att det har varit bristande och mansdominerade litteraturlistor så har dessa föreläsare gett oss alternativ som varit kvinnodominerade, och ofta med feministisk teori etc. 
 
Så ni kan ju tro min chock när jag dök upp på vår nya delkurs i förra veckan och det stod tre glada män framme vid tavlan. Min första tanke var att jamen, då måste vi snacka mycket genus för att kompensera könsuppdelningen här. Men föreläsningar har flygit förbi, typ tio stycken, och inte en enda gång har föreläsarna tagit upp ämnet. Så idag påpekade jag att i en handout vi fått att av 17 representerade författare var 6 kvinnor. Jag påpekade även att förlaget Ersatz, som vi diskuterade från handouten, bara täckte män, och de var det förlaget som hade flest böcker presenterade i handouten. Detta skämtade föreläsaren bort och lämnade sedan ämnet. Så. Jag har lite följdfrågor.
 
- Är författarna i resten av originalhäftet som du kopierat från jämna män/kvinnor, eller underrepresenterade män? 
- Tror du det är lika lätt för en kvinna att bli publicerad som en man? Tror du det är lika lätt för personer med utländsk bakgrund att bli publicerad som eh, låt säga, Dick Harrison? Som bara skriver rasistisk smörja*?
- När vi diskuterar presentation bland förlagen i handouten - tror du då det är OVIKTIGT att diskutera hur kvinnorna blir presenterade? Typ med klassiker som bilder tagna ovanifrån, med böcker som handlar om kvinnor, med böcker som blir placerade mellan mäns böcker för att kunna sälja?
- Dessutom sa du "ett tag ville förlagen bara publicera invandrare!!!!", det vill jag se siffror på, är det verkligen så, va? Publicerades det MER böcker av författare med en invandrarbakgrund under den perioden? Eller var fortfarande den svenska CIS-mannen norm? 
 
* Dick Harrison släpper boken "Slaveriets historia" via Historiska Media i januari, och i boken beskrivs det västerländska samhället som "faktiskt ett av ytterst få samhällen i världshistorien som inte anser att slaveri är något helt naturligt". För vi lever ju inte i kvarlevan av kolonialism. Och vi har ju schyssta arbetsvillkor för alla. Och alla får tak över huvudet. För det går kanske inte att likna vid slaveri? På samma sida, från samma förlag, släpps det även EN bok skriven av en kvinna, Karin Tegenborg Falkdalen, "Vasadrottningen" som handlar om Katarina Stenbocks liv. Kvinnor skriver om kvinnor och män (se Harrison) om att FÖRSVARA DEN VÄSTERLÄNDSKA HEDERN!!!!!.
 
Dessutom fick vi en handout om Bonniers som äger bl.a. Adlibris, TV4, MTV, alla tidningar du ngnsin velat läsa, City Malmö/Lund, Sydsvenskan, Svensk Filmindustri samt alla C-kanaler. För att nämna nåra mycket, mycket få. Detta med stora aktörer inom branscher som förlag är ju givetis giftigt på så många plan att det får ett eget inlägg, men för att ge några alternativ så tycker jag att en kan köpa julklappar i bokform via t.ex. Lesbisk Pocket!!!!! För de är även utgivare för boken Queer Nation-Manifestet!!!! Sen så vill jag inte rekommendera Leopard Förlag per se, för de har bl.a. Peter Birro och styrelsen består av två män, MEN de distribuerar boken "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" som jag tror kan vara bra julläsning. Annars rekommenderar jag att bara köpa kvinnliga författares böcker och fokusera på de små företagen, typ inte adlibris, bokon, CDON, bokus osv. 
 
Nu ska jag käka sojakorv med sötstark senap. Det är typ det godaste jag vet. 

En come back om polemik

Kategori: Normala prylar

Insåg häromdan att man inte behöver skriva regelbundet på en blogg. D.v.s. det är okej att skriva ett inlägg cirka en månad efter det förra.
 
Idag vill jag prata om ett polemiskt problem - nästan. Jag läser som bekant litteraturvetenskap, och just nu läser jag en kurs kring författarens kontext i samhället. Det är på tok för modernt för mig, som hellre läser historia, filosofi, hade vi pratat om gamla teoretikers modeller i ämnet hade jag varit nöjd men de flesta vi läser är från 1900-talet. :( Hur som helst.
 
Författaren kan inspirera på olika plan, man brukar prata om den biografiska litteraturforskningen, och då ligger skaparen av de litterära verken i centrum. Min föreläsare pratade om olika sätt att interagera författaren i dennes text, nämligen författaren som kontext i tolkningen och analysen samt betraktelsen av författaren som "död". 
I den första modellen använde min föreläsare Astrid Lindgren som exempel - hon lämnade bort sin son som ung och skrev därför böcker om föräldralösa barn. Författaren som kontext handlar således mycket om att dra likamedstecken. Modell nummer två, som stämmer bra in på Terry Eagletons marxistiska syn på litteratur, menar att man inte ska fundera på den imperialistiska författarens roll i verket (således betrakta denna som "död").
 
Nå, skarven mellan de två olika teorierna är ju gigantisk. Men jag älskar frågan, för jag finner litteraturvetenskapen meningslös då det kommer fram att de geniala författarna är just människor, då tappar de sin genialitet. Jag ser på litteraturen som en form av eskapism och självförverkligande - jag läste mycket som barn och då utvecklade jag min smak för denna fantasi som är lätt att låsa upp (ok inser att jag låter som Immanuel Kant/den unge Werther). Därför blir det fruktlöst för mig att sätta ett likamedstecken mellan trauman/upplevelser i författares liv och deras verk, det enda dessa då gjort är att dra klart strecken som bildar en cirkel. Om till exempel Donna Tartt en dag berättar i en intervju att hon skriver om den ensamma människan som finner vackert i smått, för att hon låt säga blev mobbad under sin skolgång, känns det för enkelt. 
 
Kanske var det också att föreläsaren drog Astrid Lindgren-exemplet som väldigt osmakligt och blunt, kanske beror det på situationen. Kan också vara så att jag, när jag läser litteratur, litar på den mänskliga hjärnans expandiva förmåga och känslan för fantasi, till den grad att verkliga händelser är för jordbundna.
 
Men. Inte heller är det svart på vitt. Vad säger ni?