Som i mitt första inlägg skrev jag om Thomas Manns mångfaldigt belönta episka bok "Bergtagen". Episka i den bemärkelse att den är på cirka tusen sidor och innehåller en femsidig konversation på franska - något som jag försökte översätta med ett tysk-franskt lexikon (övermod!) och sedan insåg fanns översatt längst bak i boken...

 

Thomas Mann är belönad med nobelpriset som han mottog 1926, två år efter "Bergtagen" gavs ut. Han föddes 1875 i Tyskland (Lübeck faktiskt - tänk på honom när ni äter marsipangrisar till jul!) och har, förutom "Bergtagen", skrivit mycket läsvärda böcker. Fler är till exempel "Döden i Venedig" som är lättare att uppleva (jag skriver uppleva eftersom det är det Manns böcker ger - en upplevelse), eftersom den är relativt tunn. 

 

"Bergtagen" handlar om Hans Castorp - en man i sina ungdomsår (vi följer honom i hans twenties) som hälsar på sin kusin Joachim Ziemssen på sanatoriet Berghof i Davos. En visit som var planerad för tre veckor blev snabbt till sju år, och avslutas år 1911 när första världskriget bryter ut. Thomas Mann var väldigt tagen av kriget som skakade Tyskland, Europa och omvärlden och skrev under slutet av 30-talet till början av 40-talet en samling texter mot det nazistiska våld som härjade i Tyskland under Hitler/Görings styre. "Bergtagen" som från början står utanför krigsföringen får i slutet en stark färgning av det plötsliga uppbrott som krig medför. 

 

Boken behandlar en stor del klassiska teman där fokus ligger på det filosofiska begreppet "tid". Ordet "bergtagen" har olika betydelser men syftar huvudsakligen åt någon som genom en form av förtrollning eller förtjusning förlorar grepp om samhällsliga normer, kutym, personlighet och framförallt tid. Det är precis vad huvudkaraktären Hans Castorp drabbas av.

 

2011 publicerade Sydsvenskan en recension av nyöversättningen av "Bergtagen" som Ulrika Wallenström gjort, en recension som Per Svensson skrivit. Givetvis blev jag frukansvärt irriterad av Svenssons recension - trots sina tre år på nacken - eftersom han inte endast lyckas med att låta som en fullkomlig besserwisser men också trycker på det faktum att Thomas Mann själv klassade boken som en parodi. Detta gnuggar Svensson ytterligare in, som en marinad på en helgrillad gris, genom att på ett aningen sarkastiskt vis peka på hur stort allvar boken tagits på tidigare. I synnherhet påpekar han hur man tidigt ansåg boken vara oöversättbar medan Karin Boye langade en översättning fem år efter bokens utgivning som höll i ungefär 25 år innan den blev ersatt (vilket är det som händer med tidens gång).

 

Kanske grundar sig min ilska i det faktum att Per Svensson - på mäns vis - lite fint "glömmer" en av de första betydande karaktärerna som Hans Castorp möter i "Bergtagen", nämligen hans starka kärlek Clavdia Chauchat, och som faktiskt är med i störst del av boken. På mäns vis, vilket borde vara ett frekvent använt begrepp eftersom det kan appliceras på allt i världen typ, pissar Svensson på den del i "Bergtagen" som gör boken så fantastisk för mig som kvinna, nämligen det faktum att boken faktiskt inte är manschauvinistisk eller uteslutande. 

 

Vet ni vad - jag blir så frustrerad på dessa manliga recensenter att jag inte ens orkar skriva klart det här inlägget. "Bergtagen" är en av de främsta böcker jag läst och jag känner mig lyckligt lottad om jag så förstod en tredjedel av de filosofiska ideer och tankar som Thomas Mann låter växa fram mellan de olika karaktärerna. Detta skyller jag däremot på min ringa ålder och knappa kunskap i filosofi, än mitt kön. Om ett tag kanske jag tar mig an en bättre text och reflektion kring boken. Utan manliga män.