Igår var jag i Köpenhamn med min mamma. Vi var på glyptoteket och åt lunch med sällsamt fet lax och vackert riven sallad, drack pärlande vitt vin ur frostade glas importerade från Ryssland. Lyssnade till monsterans vajande blad under glaskupolen och beskådade vackra män i marmor, som med stenblickar lät oss åka till pompeji.

Idag gick jag ut för första gången klockan fem. Under en utomlandsvistelse blev det höst. Solen var lågt, nära horisonten, skickade oranga strålar över kastanjerna och rostlöven på marken.  Det doftade förmultnande äpplen, för långt mörkblått gräs, löv på trottoarer som bara blir nedtrampade i regn och dimma, galonkläder för dagisbarn och tidningar innanför hallen som suger upp väta. Min näsa började rinna och jag gick in på Konsum för att köpa frukt. Kvinnan, hon som är hemlös och ber om pengar utanför affären, hade på sig en chilensk cape med handvävda mönster av horisonter, lamor och oidentifierbara växter. Hon tittade på mig med sitt vänliga väderbitna ansikte och sa hej. Jag svarade hello och sänkte blicken.

Från konsum köpte jag mango och passionsfrukt, kimchis och bananer, exotiska frukter, när jag kom ut doftade jorden höstäpplen. Jag tänkte på barndomshemmet där höstäpplena nu ligger på marken, omhuldade av det mossiga långa gräset, mörkaste mörkröda och sträva äpplen, matta, sådär som de blir utan matbutikens gnistrande vax. Jag styrde stegen mot lägenheten och fick solen i ögonen. Stark sol. Det var inte kallare än igår, jag hade fortfarande en tunn kostym, men näsan rann, jag kunde inte möta solens blick för jag vet att något hade brustit. Denna höst, så olik de andra, så lik de andra, en för jorden van vändning men för oss något heligt.

Nu ligger de exotiska frukterna uppskurna på ett fat på mitt skrivbord. Jag gör artwork med kastanjer och fallna löv. Fönstret är vidöppet och till och med nu dämpas doften av mango, och svenska maskätna höstäpplen tar över. Jag ber det att fastna - snälla, fastna.