Nu har jag läst. Min julklapp från Hanna, vän sedan tidigare plus pluggar litteratur med mig, gav mig choklad och en novellix-utgåva med Simone de Beauvoirs korta "Marcelle". Eftersom omslaget var bedövande vackert, samt älskar Beauvoir och grabbarna i kvartetten, gick jag på studs och köpte resten. Novellix säljs på typ de flesta akademibokhandlar och pocketshops.

 

Så: de som ska "recenseras" är tidigare nämnda Beauvoirs "Marcelle", Gustave Flauberts "Ett enkelt hjärta" samt Marcel Prousts "Madame de Breyves melankoliska sommar". Alltså dessa går efter teman franskt, hjärtekross, kvinnor, melankoli, psykisk ohälsa, nostalgi, eskapism. Detta kommer så himla tillfälligt att jag undrar om det är något annat än slump. Men. Onödigt att elaborera i det där.

 

Simone de Beauvoirs "Marcelle" är 60 sidor kort (lång?) och handlar om den svaghjärtade Marcelle Drouffe som växer upp med en trånande väntan på det genialiska livet.

Flickan läser otroliga mängder skönlitteratur, högt och lågt, och förstår sin makt gentemot mannen. När hon sitter i bibliotekets tunga salar betraktar hon de kultiverade männen med sin eleganta klädsel och väntar på det ögonblicket de kommer se vad hon läser och bjuda in henne i en värld av intellekt och kultur. Det händer inte. Däremot träffar hon en ung man vars framtid hon ska leda, med siktet inställt på det manliga geniet och dennes litterära framfart. 

 

Novellen är tydligt feministisk men också drömsk och relaterbar. Marcelle väntar på livet men det är en illusion, något jag på allvar tror att alla kan förlika sig med. Novellen avslutas med den fantastiska meningen

 

Novellen är ironisk men den tar med läsaren i det - den är inte ironisk gentemot oss utan mot systemet som porträtteras. Speciellt efter 1800-talets geniförfattare förstår jag att den här fortfarande är aktuell. Kvinnan som moderlig gestalt är en evig diskussion och madonna/hora-komplexet sätts i fokus här, speciellt när Marcelle har en mycket syndig syn på sexualitet och erotik. 

 

Marcel Prousts "Madame de Breyves melankoliska sommar" porträtterar madame de Breyves (!!!!!!!) som under en bankett får syn på en helt medelmåttig, relativt obegåvad, inte särskilt vacker man. Efter att ha försökt bli introducerad till denne hela kvällen utan framgång stöter hon på honom i garderoben, och mannen ger henne en knuff med axeln och viskar en adress för henne att åka till. Madame de Breyves, en logisk kvinna, gör inte detta, men däremot väcks en otrolig förälskelse till liv inom henne och hon kan inte få nog av denna medelmåtta som i hennes värld är den enda rätta. 

 

Ett fint avsnitt i novellen är när de Breyves väninna skriver ett brev om de Breyves förälskelse, och säger att hon inte är förälskad i de attribut som brukar tillskrivas männen, exempelvis hjältemod, intelligens etc, utan honom som person. Eftersom han saknar dessa, vilket de Breyves inte riktigt vet eftersom hon inte umgåtts med honom, menar de båda väninnorna att det är äkta kärlek det pratas om.

 

Men sommaren blir melankolisk och de Breyves trånande tar över hennes liv. Pianospelandet är inte vackert längre, promenaderna menlösa.

 

Novellen fokuserar på ett vackert systerskap, men också den meningslösa förälskelsen. Jag älskar att man, precis som i Flauberts "Madame Bovary" lägger fokus på en rent av idiotisk förälskelse, något som borde försvinna med regnet men som griper sig fast värre och värre. 

 

Gustave Flauberts "Ett enkelt hjärta" har jag.. inte läst klart... men jag kan säga redan nu att den är vacker! Novellen handlar om Félicité, den utan tvekan mest åtråvärda hushållerskan i samhället - åtråvärd då hon får kastrullerna blankare än någon annan hushållerska, etc. Familjen som hon jobbar hos får i början ganska mycket fokus för att skifta till fantastiska Félicité, som också hon fått sin beskurna del av smärtande kärlek. Novellen verkar hittills fokusera på arbetarklassens smärta och vad man som piga får nöja sig med - en förälskelse väcks till liv vid ett våldtäktsförsök, till exempel. Flaubert gör sig ju väldigt bra i just klassdiskussioner och den här novellen verkar inte vara något undantag.