Jag läste en grej om blinda människor igår som jag inte riktigt har kunnat släppa. Förresten så släpper jag inte grejer generellt, det kanske också kan ha något med det att göra.

Det handlade om blinda människor som återfått sin syn. Vuxna människor som i hela sitt liv varit utan människans största sinne, synen. Som en dag kan se. Som slår upp de en gång så gråa och maskerade ögonen och ser himlen, solljus, men kanske mest de andra människorna som alltid varit där men bara haft en röst, och de får se sig själv.

Hur är det att för första gången få se hur man själv ser ut? Kan man avgöra om man själv är vacker eller ful? Kan man ens förstå det generella begreppet ”skönhet”? Eller är det bara helt otroligt att allting fick en annan dimension?

I texten så berättade journalisten om en man som inte hade något perspektiv. Han stod på ett fält och kastade en boll från sig. Sen sträckte han ut armen mot bollen och försökte ta den. Tog ett steg och upprepade proceduren. Gjorde detta tills han fick tag på bollen. Samma man kunde inte förstå att människor försvann bort från honom när de blev mindre. Han trodde bara att de krympte.

En annan blind man besvarade lite frågor i en annan text. Om färg och ljud bland annat. Om färgen blå sa han att himlen och havet var blått. Vatten är blått, fast bara i stor mängd, för om du har det i ett glas är det transparent. Det är lite underligt, tyckte han. Färg är konstigt.

Ungefär som vitt och svart. För en man som inte förstår ljust och mörkt förklarades vitt som avsaknad av all färg, och svart som precis all färg. Det ena är allt och det andra är inget.

Många blinda människor som återfår synen i vuxen ålder kan inte känna igen ansikten. De är ansiktsblinda och kan inte avgöra vilket kön personer har. Det är så pass sublima skillnader att det tog oss ett tag som spädbarn att lära oss det, när hjärnan var ny och formbar för intryck, att en vuxen hjärna inte klarar av att lära sig det nya sinnet – synen.

Sophie Calle, som är en fransk fotograf, har gjort en bok om blinda människor – som passande nog heter ”Blind”. I den berättar en man om det finaste han vet.

“Green is beautiful. Every time I like something, I’m told it’s green. Grass is green, trees, leaves, nature too.”

Är inte det underligt? Jag är väldigt fascinerad av det här. Idag såg jag en blind kvinna på stan och var väldigt nära på att gå fram och fråga henne hur hon såg på världen. Men sen tänkte jag att det kanske inte vore särskilt passande.

Sophie Calle, härifrån.
På SVTplay finns förresten en finfin dokumentär om Calle – “På liv och död” – som handlar om hennes liv som fotograf och konstnär. Hon gör en hel del roliga saker så som att köpa sig en gravplats, montera en giraffhals + huvud på en betongvägg (blev väldigt sugen på en uppstoppad giraff) samt berättar om hennes uppväxt bland pojkarna i Italien. Sevärd!