Idag var jag (relativt) osminkad. Ja, detta förtjänar ett inlägg eftersom jag, och så många andra, länge har klafsat i samma spår som har förmedlat att man MÅSTE. HA. SMINK. Detta budskap kommer från hela vårt samhälle, från reklamerna med “fräscht pigga” väldigt sminkade och såklart väldigt retuscherade människor, till alla de gånger man får höra om flickor/kvinnor som fått frågan “kunde du inte sova/är du sjuk?”, de dagar de inte har lagt ner 15-30 minuter på ett nytt ansikte. Missförstå mig inte – jag älskar smink och jag tycker det är roligt att experimentera med det, man kan göra väldigt mycket med lite färg. Däremot tycker jag att det är trist att det ses som något självklart och givet för kvinnor.

Jag bestämde mig i mina relativt tidiga tonår (skulle tippa i sjunde klass) att eyelinern var oumbärlig, varenda dag. Detta ÄR ett privilegierat problem, vilket jag återkommer till. Likväl är det ett problem. I efterhand är det väldigt sorgligt att den 13-14åriga Maiken inte dög utan ett svart streck vid ögonlocket. För jag kände mig ju ful utan det.

Igår åkte jag och mamma från Spegeln efter en förgäves tur för att se “Den stora skönheten” (biljetterna var slut). Jag såg min  spegelbild i bussens rutor och blev trött på att allting var så hårt, lite trött på att se sminkad ut. Idag är den sminkade kvinnan trots allt normen.

Mitt yttre är ingenting jag ska gå in djupare på, förutom att säga att jag helt klart känner mig “fulare” än när jag får lov att rygga bakom ett par lager smink. Något jag däremot aldrig har känt MED smink, är någon form av styrka i att jag medvetet väljer det “fulare” jaget för att det helt enkelt passar mig och mina morgonrutiner + vilja att klia mig i ögonen bättre.

Det här är såklart ett väldigt privilegierat problem – sminknormen och hur man ska bryta den. Jag tycker ändå att det ligger någon form av självständighet i att krossa dessa normer. Sminket rent klassiskt står för en så stor mängd olika budskap. I veckan har jag pratat mycket om att jag känner mig “modeful”, vilket, enligt the Huffington Post, gjorde comeback förra året, och självklart tänker jag på Lisa Ehlins inlägg om “Normcore”, och visst kan jag känna igen vibbarna. Nu utgår ju visserligen normcoren från att man ska smälta in i medelklassens yttranden och dra sig tillbaka från den individualistiska klang modet (och smink och hår) har haft typ de senaste 50 åren (men som, såklart, blivit absolut mer påtagligt under de senaste, låt oss säga… 5?). Måste dock säga att jag är väldigt tveksam på VeckyRevyns förutsägelse om att hipstern skulle vara död, men visst, normcoren beskrivs som raka motsatsen till denne.

Är det därför det känns gött att gå osminkad? Är det för att jag smälter in?

Processed with VSCOcam with b5 preset

Nedan är ett aningen förskönat porträtt utav Marie Antoinette, som Louise Élisabeth Vigée Le Brun (tänk det namnet på facebook) målat.
Alla skräckhistorier man hörde som liten om hud som ruttnade under vita sminkkakor med äggvta stämmer enligt historieböckerna. 1700-talets smink innehöll även en hel del bly. Det var även vanligt att man limmade fast tunna bitar tyg i ansiktet för att dölja smittkoppor, som lämnade fula ärr, inte helt olika acneärr.

1700-talet är ändå känt för den mjölkvita persikohyn, vilket i själva verket var precis tvärt om. Inte helt olikt dagens tidningsomslag, där kvinnorna sminkas så mycket att de ska se osminkade ut. Bara en paradox i vardagslivet.

Jag har fortfarande inte haft eyeliner eller mascara, förresten.