s. 471

 

"Och det konstiga var att jag visste att de flesta inte uppfattade henne så som jag gjorde - snarare tyckte de att hon såg lite underlig ut med sin hackiga gång och sin spöklika, rödhåriga blekhet. Av någon idiotisk anledning hade jag alltid smickrat mig med att jag var den ende i världen som verkligen uppskattade henne - hon skulle bli chockad och rörd och kanske till och med komma att se sig i ett helt nytt lus om hon bara visste hur vacker jag tyckte hon vsr. Men så hade det aldrig blivit. Ursinnigt koncentrerade jag mig på hennes brister och studerade målmedvetet de foton som fångat henne i tafatta ögonblick och ur mindre smickrande vinklar - lång näsa, tunna kinder, ögon som (trots sin hjärtslitande färg) såg nakna ut med sina bleka fransar - Huck Finn-alldaglig. Ändå var alla dessa aspekter så ömmande och säregna att de rörde mig till förtvivlan. Ifall det handlat om en vacker flicka kunde jag ha tröstat mig med att hon var utom räckhåll för mig, men att jag blev så påverkad och berörd av det slätstrukna hos henne tydde - olycksbådande nog - på en kärlek som gick djupare än fysisk tillgivenhet, en kärlek ur något själens djupa skrymsle där jag skulle få våndas och flaxa runt i många år.",

 

 

-----

 

 

Snart kommer ett inlägg om "spöklik, rödhårig blekhet", jag älskar det så himla mycket och min hud är ju solid som cement och håret är sprött och blont, så olikt mig, det vackraste jag vet. 

 

Typ som Isabelle Huppert. Jag dör av Isabelle Huppert. Jag vill leva mitt liv bredvid hennes.