En come back om polemik

Kategori: Normala prylar

Insåg häromdan att man inte behöver skriva regelbundet på en blogg. D.v.s. det är okej att skriva ett inlägg cirka en månad efter det förra.
 
Idag vill jag prata om ett polemiskt problem - nästan. Jag läser som bekant litteraturvetenskap, och just nu läser jag en kurs kring författarens kontext i samhället. Det är på tok för modernt för mig, som hellre läser historia, filosofi, hade vi pratat om gamla teoretikers modeller i ämnet hade jag varit nöjd men de flesta vi läser är från 1900-talet. :( Hur som helst.
 
Författaren kan inspirera på olika plan, man brukar prata om den biografiska litteraturforskningen, och då ligger skaparen av de litterära verken i centrum. Min föreläsare pratade om olika sätt att interagera författaren i dennes text, nämligen författaren som kontext i tolkningen och analysen samt betraktelsen av författaren som "död". 
I den första modellen använde min föreläsare Astrid Lindgren som exempel - hon lämnade bort sin son som ung och skrev därför böcker om föräldralösa barn. Författaren som kontext handlar således mycket om att dra likamedstecken. Modell nummer två, som stämmer bra in på Terry Eagletons marxistiska syn på litteratur, menar att man inte ska fundera på den imperialistiska författarens roll i verket (således betrakta denna som "död").
 
Nå, skarven mellan de två olika teorierna är ju gigantisk. Men jag älskar frågan, för jag finner litteraturvetenskapen meningslös då det kommer fram att de geniala författarna är just människor, då tappar de sin genialitet. Jag ser på litteraturen som en form av eskapism och självförverkligande - jag läste mycket som barn och då utvecklade jag min smak för denna fantasi som är lätt att låsa upp (ok inser att jag låter som Immanuel Kant/den unge Werther). Därför blir det fruktlöst för mig att sätta ett likamedstecken mellan trauman/upplevelser i författares liv och deras verk, det enda dessa då gjort är att dra klart strecken som bildar en cirkel. Om till exempel Donna Tartt en dag berättar i en intervju att hon skriver om den ensamma människan som finner vackert i smått, för att hon låt säga blev mobbad under sin skolgång, känns det för enkelt. 
 
Kanske var det också att föreläsaren drog Astrid Lindgren-exemplet som väldigt osmakligt och blunt, kanske beror det på situationen. Kan också vara så att jag, när jag läser litteratur, litar på den mänskliga hjärnans expandiva förmåga och känslan för fantasi, till den grad att verkliga händelser är för jordbundna.
 
Men. Inte heller är det svart på vitt. Vad säger ni?
Kommentera inlägget här: