Alltså, jag älskar ju musor. Det är kanske min största besatthet. Jag älskar att läsa om Nicos liv på Ibiza, den där sista förödande cykelturen (eller den välkomnade döden? Ingen vet). Och anledningen till att jag finner Thomas Manns "Bergstagen" som ett av de största nutida litterära verken är för att hans franska to-be älskarinna madame Chauchat är så fantastiskt kall och betagande genom hela boken. Efter jag läst Marguerite Duras "Älskaren" googlade jag Duras i säkert tre dagar, konstant. 

 

Dessa kvinnor, porträtterade genom konsten, genom kulturen, fullkomligt verkliga, har för det mesta en sak gemensamt. Det går att spinna vidare på deras historier, livserfarenheter och råd i tusen år, de är mycket genuina. Detta har blivit en regel sedan jag som fjortonåring insåg att min bästa vän som var tre år äldre än mig, faktiskt använde Viva la Diva-smink istället för metalliska, blankborstade, tunga hylsor som jag hade väntat mig. Att lära sig att sålla: istället få de riktigt rustika tipsen, Marguerite Duras hade alltid äpplen och olivolja hemma. Nu har jag det med. Däremot är Viva la Diva sjukt bannlyst från badrumsskåpet, som istället svämmar över av oljor och serum från Kiehl's som ingen i studerande ålder har råd till (men många franska författare har, till exempel).

 

Detta har förresten mycket att göra med tvål-inlägget jag lade igår. Om att inspireras, ta vara på generationers välbeprövade finesser och knep och favoriter... Klassiker! Ungefär lika betagande som doften av Magno-tvålen är Grace Coddingtons hår, nedanför målat av någon trevlig människa.