Författarinnan (och alkoholisten, och präktmusan) Marguerite Duras levde efter en mycket enkel princip - i ett hem ska det alltid finnas olivolja och äpplen. Min mormor hade ungefär en liknande princip - i hennes hem fanns alltid Cliniques hudlotion, och en svart spansk tvål, Magno. Precis så som texturer, dofter och färger fastnar (likt madeleinekakor - jag vet) har dessa två produkter fastnat, jag kan göra ett helt inlägg med beauty som bara ärvts likt klenoder, men från min mormor är verkligen tvålen det starkaste.

 

Detta är en svart, oval tvål med namnet "Magno" inprintat på ovansidan av tvålen. Den doftar underligt. Det går faktiskt inte riktigt att beskriva, jag är ju väldigt subjektiv också, för mig doftar den mormor. Eftersom Magno kan kallas "spansk kulttvål" (min mormors dotters ord), är den givetvis omskriven i tidningen Bon:

 

"Den kompakta, svarta Magno från La Toja har en av de märkligaste tvåldofterna jag upplevt och egentligen rör det sig väl snarare om smaker: syrlighet, sälta, sötma och beska. Samtidigt. Tvålens kropp ligger tung som ett ägg av ädelsten i handen. Lukten är lite otäck till en början, men med tiden vänjer man sig och till slut är den direkt beroendeframkallande. Enligt uppgift stor i Spanien.",

 

Och visst kan Andreas Båsk sina tvålar. Tvålen är visserligen idag gjord i Polen, men har ingredienser från Spanien och La Toja, mest mineraler som skapar den säregna svarta färgen (obs: inte artificiellt här inte). Idag räknas tvålen till tvåleliten som en sann kultprodukt (tänk Chanels nagellack "Vamp" efter Pulp Fiction). Magno lanserades på 50-talet och är alltså inte riktigt så gammal som jag vill att den ska vara, samtidigt kan jag verkligen se framför mig hur mormors släktingar och bekanta kommer från utlandsresor och har köpt med sig en lyxig tvål hem. Eller hur mormor tvättar sig på hotellrummet i Barcelona och använder Magno - och bara förälskar sig i det vita löddret och doften som är obeskrivbar.

 

Doft är spännande. Det är ett sinne som kompletterar minnen långt mer än vad man tänker. Det är ungefär som ren patchouli som påminner mig om teatern jag gick på när jag var liten, eller som Elizabeth Ardens "Eight hour cream" som bara doftar mamma och svala täcken, eller som läderputset vi hade till ponnyns sadel, som doftade kanel, varmt läder och sommar. Magno får mig att tänka på mormors solbrända rynkiga hud, örhängen à sameslöjd och vida byxor på jazzklubb. 

 

Min nya ansiktsrengöring påminner lite om den. Så jag och mamma började prata om tvålen. Tack och lov visade det sig att mamma ska till Barcelona om en knapp månad.