Försökte absolut klura fram en mer spännande rubrik, skyller på att jag är skakis, jag och min lilla terrier blev bitna av en amstaff idag. Vi mår bra och är stelkrampsvaccinerade, men det var tillräckligt obehagligt för oss att glömma hundrastgården på ett tag. OBS: vi var inte ens INNE i hundrastgården, amstaffens ägare hade löst koppel och hunden bet fast min. 

 

Men! Jag har börjat läsa litteraturvetenskap i Lund. Det är mycket trevligt och jag trivs bra, har fantastiskt trevliga klasskamrater och så vidare.

 

Till frågan: vi har ju en hel del rolig kurslitteratur, bl.a. Terry Eagleton som är en Yale-publicerad marxist inom litteraturens grundprinciper yada yada. Han skriver i sin bok "How to read literature" att så fort författaren lämnar sin text till förlag, tryckeri, publik, recension och så vidare, upphör den att tillhöra hen, och är nu ett konstfoster i världens kosmos. Att (den skönlitterära) litteraturen aldrig skapar verklighet utan endast är en reflektion av denna. Också att den mesta formen av litteraturtolkning- och analys baseras på erfarenheter vi som läsare har lagrat, och ofta inte på vad författaren har menat med sitt verk. Att det för det mesta, i högsta grad, är irrelevant.

 

Frågor som tar form i mitt huvud:

 

- Kan jag som författare aldrig skapa en verklig tillflyktszon för någon? Arbetar vi endast med eskapism i en ren form, eller kan jag ge något åt andra? När jag var liten och läste "Guldkompassen" eller "Det blåser på månen" var det ett nytt liv för mig - något oupplevt som för mig gav mig erfarenheter jag aldrig upplevt. Ni vet. Klyschigt. Men det var högst verkligt för mig - idag tar jag med mig de uppmaningar och erfarenheter jag fått från böckerna i verkliga livet, så är det ju, medan vissa av oss lär sig av misstag människor gör på TV lärde jag mig (och gör, antar jag) av böckerna.

 

- Måste jag, som författare, skära ut denna bit text och upplevelse ur mig för att sedan aldrig ta den tillbaka? Är inte ett publicerande av en text det mest utlämnande en kan göra, att veta att andra tolkar mig, det kluster av uppmaningar och erfarenheter blandat till en dröm i akryl som blir mitt verk? Är inte texten den ultimata förlängningen av jaget?

 

-----

 

Annars: en familjemedlem ska opereras på onsdag och jag dör bara av tanken. Vi har varit genom detta två gånger tidigare men det är först nu det tar - livet förgänglighet, jag hoppas för allt i världen att det går bra.